Kroppen börjar känna av mitt liv.

Det börjar bli tungt att göra vissa saker, det känns inte skönt vissa dagar, kroppen värker rätt så ordentligt ibland.

Idag var det en riktigt tuff dag, ja gårdagen var också tuff, att då fortsätta i samma tempo idag, ja högre tempo känns i kroppen.

Delvis så är det en mental grej, jag har svårt för att inte göra mitt bästa hela tiden, inte nå de mål som satts upp.

I mångt och mycket är jag den perfekta arbetaren, jagar hela tiden för att nå de mål som satts upp, jag vill helt enkelt klara av saker även om det ibland kan verka svårt eller omöjligt. Då jag har ett fysiskt krävande jobb så tar kroppen stryk ibland.

Min tid i det militära innebär en belastning på kroppen, något som man numera även bland högre officerar börjar inse, att dagens utrustning och skydd väger väldigt mycket och innebär en förslitning på kroppen. Det går inte att jobba hårt under lång tid utan att få förslitningar, för någon typ av skada får man om man belastar kroppen så extremt under några år. Något man borde ta ansvar för och kompensera för.

Är nog dags att börja fundera på allvar vad jag skall syssla med resterande tid i arbetslivet, för tvivlar starkt på att jag kan fortsätta i det tempot och med den belastning som jag har nu.

En liten kort och inte fullständig beskrivning av det hela är som följer, några skador på höger knä, dvs märken efter sju sprickor och lite trasiga delar. Konsekvensen av detta är att knät stänger av ibland, när smärtan blir för stor för att hjärnan skall kunna hantera det, förlorar helt enkelt förmågan att använda knät, direkt och oväntat, med följd av att det inte fungerar riktigt. En sak som är mindre lyckat när man står på en stege eller försöker klättra över något.

En hand där jag inte har känsel på halva handen, övriga fingar och andra handen är vibrations skadade och innebär att fingrarna blir vita på vintern eller när jag utsatts för mycket vibrationer.

Ärr finns det ett antal, en del känns mer än andra, ärrvävnad kan göra ont som fan.

Spräckt käken en gång, en sak som ledde till fixerad käke i ett halvår, det innebär nu att käken hoppar ur led ibland, något som inte känns speciellt skönt.

Alla skador har inte skett i jobb, av någon anledning så fick jag en del skador i min barndom också 😀

Sen har jag varit kass på att gå till doktorn i tid också, ibland har det helt enkelt varit för sent för att åtgärda problemet, eller så har det inneburit att man fått bryta upp en gammal skada för att placera saker på rätt plats igen.

Lite från höften så är det väl runt 140 stygn som sytts i denna kroppen, fast silvertejp funkar också bra, även häftmaskin funkar om man är långt från läkaren.

En sak är säker, smärtan avtar med avståndet till läkare.

Som sagt det är nog dags att fundera på vad jag skall arbeta med resten av livet, för jag hade ju tänkt att orka med något den dagen jag slutar jobba.

//Herr S

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Kroppen börjar känna av mitt liv.

  1. Miss H Davidson skriver:

    Var rädd om kroppen…den kommer tacka dig för det.
    Visst är det märkligt hur hjärnan funkar…? Jag har en kronisk sjukdom med smärta i kroppens alla nervcellsändar,som ständig följeslagare. När smärtan är(var,jag är bättre idag) för stark i för långa tider så stänger hjärnan av. Då ligger jag, oförmögen att röra mig,röras vid eller på. Och andra gånger när den bara är diabolisk kan jag krypa omkring på golvet och vråla av smärta.
    Så var rädd om kroppen,Herr S. Du ska hålla länge än…

  2. ninapinas skriver:

    Du måste vara rädd om din kropp, det är den enda du har.
    Självklart att du ska söka andra vägar i ditt liv, jag är övertygad om att du lyckas. Detvetdu.

    • herrsspekulerar skriver:

      Ja det är ju just det, att jag bara har den kroppen jag har.

      Andra vägar söks, skall bara lösa lite annat först, men sen så är det ju fritt fram att genomföra vilka förändringar jag vill utan att det behöver påverka mitt liv i negativ riktning.

  3. Andromeda skriver:

    Våra kroppar är gjorda för att arbeta men med tiden tar de stryk av för mycket eller för ensidigt jobb. Även ett kontorsarbete som jag har sliter på kroppen. Där är det inte det tunga utan det statiska och ensidiga som är problemet. Klokt av dig att du börjar tänka till!

    • herrsspekulerar skriver:

      Ja kroppen är gjord för att arbeta med, men precis som du är inne på så slits den ner om det blir för mycket eller för ensidigt arbete.
      Det är ju inte bara det fysiska som får mig att fundera på annat, det är lika mycket en mental bit, där jag får chansen att påverka lite mer än vad jag kan nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s